Welcome!

Blog

Race report Paris Roubaix

IMG_5771

Det är tidigt på morgonen den åttonde april. Morgondimman ligger över Roubaix när vi cyklar genom den sovande staden på väg till bussarna som ska ta oss till starten. Saker har bockats av och steg för steg har vi tagit oss närmare det legendariska cykelloppet som kördes första gången 1896 och snart är vi på väg. Bussen rullar genom den franska landsbygden som för tankarna till krigsscener från andra världskriget. Området var också hårt drabbat under kriget. Små bondbyar i tegel passerar förbi. Oerhört vackert i morgondiset. Redan på bussen träffar jag en kille från Holland som också kör singlespead. Fixie till och med. Även jag tycker att det nog kan vara lite galet men inser senare att jag aldrig slutade trampa över kullerstenen och att knepet var att hela tiden ha tryck i pedalerna.

När vi efter att ha sovit en stund under den långa bussturen är vi äntligen framme vid starten. Cyklarna lastas av de medföljande lastbilarna och jag imponeras av hur varsamt och respektfullt man hanterar cyklarna. En snabb översyn, klickar i pedalerna och rullar iväg för att lämna in överdragskläderna. Termometern står på två plusgrader så det är med viss tvekan vi lämnar ifrån oss väskan med varma kläder. Prognosen pekar på en solig och varm dag men än så länge känns sol och värme väldigt avlägset.

Vi passerar startlinjen och är igång. Bra fart redan från början och vi hakar på ett gäng klubbkamrater från RCC. Full fart in på första kullerstenspartiet och hinner 800 meter innan första punkteringen. Vilket jävla underlag! Mycket värre än jag kunnat föreställa mig och då är detta parti en trea på en femgradig skala (finns inga ettor). Snabbt av med hjulet, laga punkteringen och så på det igen. Efter ett tag börjar man hitta tekniken och flytet. Ska inte påstå att det någon gång blir avslappnat eller bekvämt men det känns ändå ganska okej och det som gäller är fart, fart, fart! Det gamla uttrycket “det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” dyker upp i tanken. Vi betar av pavé-avsnitt för pavé-avsnitt. Sammanlagt 28 stycken i varierande svårighetsgrad. För att ge en bild av underlaget kan man nog säga att den sämsta kullerstenen här hemma är bättre än den bästa i Frankrike. För att minska åtgången på sten läggs den med några centimeters mellanrum (lagom för ett cykeldäck) och många av stenarna har med åren vridit sig så att de står med den kantiga sidan upp. Trots detta går den ändå att åka på. Man får hela tiden leta spår att åka på och man hoppar fram och tillbaka för att hitta partier som är någorlunda okej.

– Holy shit; hinner jag tänka, innan det går brant utför på kullerstenen. Enda alternativet är att sikta och trampa. Det skakar så att man ser suddigt och börjar man bromsa blir det bara ännu värre och cykeln blir mer svårmanövrerad. Mycket handlar som sagt om teknik och det är verkligen inte långtråkigt. Man är hela tiden aktiv och jag hade riktigt roligt genom hela loppet. Självklart var det slitsamt ibland men det är ju också rankat som världens hårdaste kullerstenslopp. Det som slår mig är också hur totalt oförlåtande loppet är. Blir man trött och inte orkar ha tryck i pedalerna över pavén, “gräver” cykeln ner sig och det blir ännu tyngre. Pavén kan verkligen suga energin ur en. Det man vill är att flyta uppe på stenarna och då är det hastighet och starka ben som gäller.

Vi har fantastisk tur med vädret och trots att vi startat i två plus och dimma vid åttatiden på morgonen, blir det successivt varmare och framåt middagstid blir det riktigt behagligt. Kan bara tänka mig vilket helvete loppet måste vara om det regnar. Då lär det verkligen göra skäl för namnet: Hell of the north! Vi hade däremot utmärkt väder och det är fantastiska vyer och väldigt vackert längs banan.

Valet av cykel är självklart viktig för den här typen av lopp och man kunde se allt från fixie till MTB och fina kolfiber-racers i hundratusenkronorsklassen. Min erfarenhet är att stålram i bra kvalitet med dubbla styrlindor fungerar fint. Aluminium verkar vibrera för mycket även om man kör med stora däckdimensioner och många körde faktiskt på gamla stålramar från 80 och 90-talet. Mitt val blev en Cinelli MASH Works (2017) med egentillverkade snowflake-ekrade hjul. För mig fungerade det riktigt bra! Hjulen fick det optimala stresstestet och det blev tydligt att dom presterar riktigt bra under tuffa förhållanden. Jag lärde mig ekringstekniken för några år sedan av en galen finne och har åkt på dem allt sedan dess. Dom håller sig raka och runda samtidigt som dom ger en härlig åkkänsla och svarar bra. Jag är riktigt tacksam över att jag har fått lära mig tekniken och knepen. Jocke visste vad han gjorde och fullt så galen var han nog inte heller. Tekniken har faktiskt använts på tävlingscyklar i forna dagar.

På det hela taget var loppet en fantastisk upplevelse och ett av de absolut roligaste jag kört! Vill man ha en utmaning så är det något jag varmt kan rekommendera.